Mer information:
Att berätta för barnen
Att berätta för barn i olika åldrar
Vem/vilka behöver få veta?
Att berätta för andra om sin cancersjukdom kan många gånger kännas
svårt. Ibland kan sjukdomen bli mer verklig och nära om den
uttalas. Ändå är ett generellt råd att faktiskt berätta för de
människor som finns nära en. Det kan skapa mer förståelse för
situationen familjen befinner sig i.
Familj och släkt behöver naturligtvis få veta. Ofta kan de närmast
anhöriga hjälpa till både själsligt och praktiskt. Även nära vänner
kan vara till oerhörd hjälp.
Det är viktigt att föra en dialog med arbetskamrater, inte minst
med sin chef. På så sätt kan sjukskrivning eller nerdragen
arbetstid förenklas. Ibland kan arbetsplatsen fungera som en
fristad, då känslorna kan ge sig till känna i alla möjliga
situationer. Då är det skönt att ha en arbetskamrat som kan erbjuda
en stöttande axel eller bara lugn och ro.
När det gäller barnens omgivning är det ofta viktigt att informera
skola eller förskola om situationen i familjen. Lärare och
förskolärare/barnskötare kan se signaler på att barnen mår dåligt
eller behöver stöd i vissa fall där föräldrarna inte gör det.
Förändringar i barnens beteende kan uppstå och om pedagogen är
medveten om situationen kan den ge lagom stöttning och passande
krav för barnets bästa. Nära vänner till barnen och dess föräldrar
kan i vissa fall också vara bra att informera. Detsamma gäller
tränare, ledare eller andra vuxna i barnens omgivning. Vad gäller
äldre barn är det väldigt bra att föra en dialog tillsammans med
dem om för vilka och hur det ska gå till att berätta. I vissa fall
vill barnen berätta själva, i andra fall inte. Vissa vill bara
berätta för några få, andra för de flesta i sin omgivning. Ofta är
det bra att var lyhörd för det äldre barnets önskemål.
Hur det ska gå till när ett sådan här situation ska delges är lite
upp till var och en. Det gäller att känna efter vad som känns bäst.
Ibland kan hemmiljön vara ett bra ställe att vara på eftersom det
ges mer utrymme för en lugn och privat miljö där. Vissa tycker det
känns lättare att berätta på ett café eller en allmän plats. Det
kan även ha en avdramatiserande effekt.
Till toppen
Att berätta för barnen
Om man som cancerpatient har barn kan det många gånger kännas svårt
att prata med dem om sjukdomen. Ibland kan en beskyddande känsla
göra sig gällande som gör att det känns lättare att undanhålla viss
fakta. Generellt sett gäller dock att barnen behöver få veta.
Barnen kan annars läsa kroppsspråket och förstå att föräldrarna är
ledsna, men inte varför. Detta kan göra att de känner sig ansvariga
för situationen och för att föräldrarna inte mår bra.
På ett begripligt sätt bör man berätta för barnen vad som har hänt,
hur föräldern kommer att må och att cancern går att behandla. Att
berätta att den cancersjuke kan komma att må dåligt är viktigt
eftersom föräldern då inte behöver spela stark och låtsas må bra.
Många gånger är det också viktigt att poängtera att ingen bär
skulden för cancersjukdomen, annars kan speciellt yngre barn
skuldbelägga sig själva.
I vilken situation det är bäst att delge barnen måste man själv
känna efter. Ibland kan den sjuke känna sig mycket upprörd och
ledsen själv och då kan det vara bättre att vänta. Ibland kanske
den andra föräldern kan berätta för barnen först för att sedan båda
två prata med dem. Detta är en bra metod om den sjuke känner att
det är för jobbigt att berätta. Det är viktigt att berätta
sanningen för barnen, även om det ibland måste göras stegvis.
Barnen kan komma med frågor, men ibland inte vid de tillfällen då
man förväntar sig det. Det är bättre att svara ”Jag vet faktiskt
inte, jag måste fundera på det/fråga läkaren/läsa om det” i de fall
man känner sig osäker än att försöka komma på ett svar som kanske
inte är helt korrekt.
Barnen kan reagera mycket olika och i olika situationer, vilket är
en av anledningarna till att man bör berätta för skolan. Vanliga
frågor från barn är bland annat; Kommer du att dö? Kan cancer
smitta? eller Är det ditt fel att du har fått cancer? Ofta behöver
barn strukturerna och rutinerna som funnits innan kvar. Det är
generellt sett därför bra att hålla på regler och ha kvar barn på
förskola eller fritids på samma sätt som tidigare. Såklart bör
också en viss grad av flexibilitet finnas, ett väldigt ledset barn
behöver kanske stanna hemma en dag eller två från förskola eller
skola.
Till toppen
Att berätta för barn i olika åldrar
Spädbarn
Ibland kan det kännas svårt att kommunicera med små barn och
spädbarn. Detta är trots allt viktigt eftersom spädbarnet är mycket
känslig för förändringar i familjens rutiner och direkt känner att
tryggheten i familjen har rubbats. Det går aldrig att dölja, inte
ens för ett spädbarn, att mamma eller pappa mår dåligt, är orolig
eller ledsen. Barnet kan ibland reagera med matvägran eller skrika
extra mycket eftersom det inte har andra kanaler att uttrycka sig
via.
Det är viktigt att se till att det finns en vuxen i barnets närvaro
som har tid att ge det den omsorg den verkligen behöver, i de fall
då den sjuke, eller båda föräldrarna behöver fokusera på annat.
Kanske en släkting eller vän kan vara till hjälp. Det är också
viktigt att den sjuke föräldern tar sig en stund med barnet, gärna
varje dag, då han eller hon har en bättre stund.
Förskolebarn
Förskolebarn börjar sakta men säkert att skapa sig en bild av
verkligheten. Trots detta är deras förståelse begränsad och fantasi
och lekar är ofta mer verkligt än annat. Barn i denna ålder har
därför ofta ett slags magiskt tänkande, vilket gör att de kan tro
att de är ansvariga för sjukdomen, eller att de kan göra någonting
för att få den att försvinna. Det är då viktigt att förklara för
barnen att de på intet sätt är ansvariga. Förskolebarn ser ofta sig
själva som världens mitt, varför det är extra viktigt att poängtera
deras icke-roll i cancerns uppkomst.
Föräldrarna är barnens stora trygghet i denna ålder och därför är
det extra viktigt för dem att familjen håller fast vid rutiner och
strukturer. Att föräldern skulle kunna dö känns ofta främmande,
däremot kan en sjukhusvistelse på några dagar vara katastrofal. Att
berätta att ”mamma har en knöl i bröstet/en trasig tutte som
doktorn ska ta bort” kan räcka för ett barn i denna ålder. Ofta
kommer frågorna efter ett tag och då är det viktigt att besvara
dessa på ett begripligt och sanningsenligt sätt.
Barn mellan 7-12 år
I den här åldern börjar barnen söka förklaringar till saker och
ting. Därför blir det viktigt att få konkreta svar och förklaringar
till det som händer i ens omgivning. Att rita bilder på cancern
eller visa i böcker kan vara en god idé. Att förklara att mamma
eller pappa inte drabbats av sjukdomen för att de gjort något fel
är också viktigt. Eftersom barn i denna ålder ofta tror att regler
som inte följs leder till straff, tänder som inte borstas leder
till hål, mat som inte äts leder till svaghet kan tanken om att
mamma och pappa gjort något fel och därför fått cancer väckas. Att
förklara, både en och två gånger, att cancer inte är vanligt och
inte uppkommer till följd av någons beteende kan därför vara mycket
viktigt. Barnen utvecklar ofta också sitt risktänkande i denna
ålder varför en oerhörd rädsla annars kan komma om att barnet själv
eller andra i omgivningen ska drabbas av cancern.
Tonårsbarn
Tonåringar förstår, ju äldre de är, allvaret i sjukdomen. Därför
kan de reagera starkt på förälderns cancer. Vissa kan drabbas av
huvudvärk, sömnsvårigheter, ätstörningar med mera. Att vara mitt
uppe i en frigörelseprocess och i en period då konflikter ofta
uppstår och att samtidigt ha en cancersjuk förälder är många gånger
svårt. Så långt det går bör konflikter mellan tonåringen och den
sjuke föräldern undvikas eftersom det i efterhand kan skapa
skuldkänslor hos barnet. Däremot får inte föräldrarnas regler
rubbas på alltför mycket att ungdomen använder sjukdomen som
förklaring att göra vad den själv önskar.
Ibland kan barnet avskärma helt sig från familjen och kanske välja
en annan vuxen att dela sina problem med, ibland bli helt bunden
vid den. Det är viktigt att låta tonåringen få ta ett steg tillbaka
och inte tvinga på denne information den inte vill ha. Låt också
tonåringen själv vara med att bestämma hur stor del den vill ta i
sjukdomsbesök, kontakt med läkarna och liknande.
Till toppen
