Gästkrönika

Blott en dag ett ögonblick i sänder

Så på hennes dopdag packade jag mig in i bilen med henne och storasyster. Vi kom fram till den vackra gamla 1100-tals kyrkan som ligger vid en sjö. Solen strålade och träden började få sina magiska röd/gula färger. Mina döttrar var exalterade av att öppna grinden till kyrkan som gnisslade och jag hade köpt med mig deras älsklings fika, en chokladboll och en kanelbulle.

När vi kom in på kyrkogården så såg vi att kyrkan var helt stängd. Lite besviken var yngsta dottern, varför är min kyrka stängd? Jag hade inget riktigt bra svar, så vi bestämde oss för att ta en promenad runt kyrkan och titta på vattnet och hitta en bänk att sitta och fika på.

När vi började gå längst kyrkan hamnade vi bland gravarna och äldsta dottern har precis lärt sig att läsa. Oerhört fascinerad hittade hon en grav med Bamse inristad i stenen. Mamma, titta här är en pojke begravd, berätta varför? Jag läste på gravstenen och berättade att pojken hade levt i 2 månader. Yngsta dottern svarade snabbt, han måste ha trillat.

Jag visste inte vad jag skulle svara, varför ett barn kan dö efter bara två månader?

Men svaret, han måste ha trillat, stämmer ju, trillat av från detta liv.

En märklig känsla infann sig, här går jag med mina barn och någon har mist sitt barn. Livet påminner om hur skört och bräckligt allt är. Äldsta dottern fortsatte att läsa på de olika gravarna. Vi hamnade vid en grav där en flicka hade fötts och dött på samma dag. Äldsta dottern förklarar för mig, tänk så synd hon andas in och sedan andades hon ut på samma gång. Hon visade mig och lillasyster genom att ta ett stort djupt andetag och sedan ett till som tog stopp. Synd om henne att hon inte ens fick stanna kvar en kort stund. Han som fick leva i två månader hade ju kul i två månader, sa hon som om det var det mest självklara. Ja, han fick kanske lite roligt i två månader, svarade jag.

Plötsligt så inser jag att få leva är en ynnest. Att få vara här oavsett hur länge vi är här, ha roligt en liten stund, att leva och sprida sin personlighet. Att påverka andra människor oavsett hur lång den tiden kan bli, en möjlighet att få göra ett avstamp, finnas till för en stund här på jorden.

Jag hör psalmen ”blott en dag ett ögonblick i sänder”, i mitt huvud, när vi sätter oss på bänken och tittar ut över vattnet och minneslunden. Mina döttrar äter sin chokladboll och kanelbulle. Jag älskar chokladbollar skriker yngsta dottern. Ett skrik som lika gärna kunde vara, jag älskar livet! När döden kommer nära så blir livet närvarande. Saker ändrar perspektiv.

En kort stund så sitter jag i solen med mina döttrar och känner hur rikt livet är, vilka färger och nyanser den innehåller. Vi skrattar när större delen av chokladbollen är som en kletig massa på händerna och runt munnen. Du är tokig, säger storasyster till lillasyster och jag håller med. Hon är tokig och livet är tokigt.